Guide - Låglutande tak - Del 1 - Grunderna
Skillnaderna mellan takbeläggning (standard taklutning) vs låglutande tak (platt tak)
Generellt skiljer man tak med takbeläggning (standard tak) och låglutande tak med tätskikt (platta tak). Vid takbeläggning består taket av enskilda komponenter såsom taksten, takpannor, små shingelformade komponenter eller panelformade komponenter i storformat. De är inte vattentäta, de tömmer bara bort vattnet. De kallas därför ogenomträngliga för regn. Den minsta taklutningen för tak med takbeläggning kallas standardtaklutningen och beror i slutändan på de material som används. Takläggningen kan göras av olika material, såsom betong, tegel, trä, strå eller metall.
På tak med tätskikt är takmembranet sömlöst med rems formande material. Detta görs normalt på tak med låg lutning. Även om det inte finns någon tydlig information om lutningarna på platta tak i den svenska bygglagen, rekommenderar platta takdirektivet en lutning på minst två procent eller 1,1 grader. Det optimala är fem procent eller 2,9 grader. DIN 18531 ”Takvattentätning” klassificerar platta tak i sluttningsgrupp 1 med en lutning på upp till tre grader och lutning grupp 2 med en lutning på tre till fem grader.
Laster på tak
Generellt sett finns det en skillnad mellan konstant applicerbara laster och inte konstant applicerbara laster, dvs variabla laster. De ständigt applicerbara lasterna omfattar konstruktionens egenlast, såväl som komponenter som är permanent kopplade till taket som exempel en solcellsinstallation. Icke ständigt applicerbara laster delas in i vindlaster från vindsug och vindtryck, trafiklaster från personer eller fordon, snölaster, reparationslaster på grund av underhållsarbete och laster från värme, expansion eller vibrationer. Som en del av den mekaniska infästningen av platta tak är vindsugspänningen avgörande. Vid vindsugspänning är rollen för mekaniska fästen att säkra hela takpaketets position.
Med hjälp av exemplet på infästningsområdet visas ett obelastat och ett belastat system. Det belastade tak systemet känns igen på hur takmembranet buktar uppåt på grund av vindsugspänningen. Detta gör att spänningar uppstår i infästningsområdet. Vindsugkrafterna absorberas cirka (50%) av infästningsområdet och överförs via fästelementet in i det lastbärande systemet. Belastningen från båda sidor av takmembranet överförs via infästningen till den bärande strukturen. I vissa fall så kan det vara svetssömmen som är en svag punkt. Men i de flesta fallen så beror det på takmembranets styrka och kvalitet, i de fallen så ”rivs” tätskiktet bort ifrån skruv och hylsa (se bild).
Den ursprungliga positionen för skruv med hylsa är fortfarande tydligt synlig. Takmembranet har rivits bort ifrån infästningen. Genom detta kan vi dra slutsatsen att vindsugspänningen och därmed kraften som applicerades på fästpunkten, var för stor. En minskning av spalten för fästelementet minskar spänningen som appliceras på fästpunkten och minskar därmed också risken för skador.
Infästning av Tätskikt
Spänningsplattans läge är alltid minst en centimeter från takmembranets kant och specificeras av taktillverkaren. För att täta konstruktionen svetsas takmembranen samman med ett överlapp på cirka 10-12cm.
Sömsknäppning
Den mekaniska fastsättningen av vattentäta tätskikt görs i konventionellt i forma av en linjär fastsättning. Med denna typ av fäste installeras ett individuellt fästelement, vanligtvis i sömmen eller det överlappande området av takmembranet. Fästkombinationen består alltid av en spänningsplatta och ett fästelement, som kan skilja sig åt beroende på underlag. Spänningsplattans läge är alltid minst en centimeter från takmembranets kant och anges av taktillverkaren. För att täta konstruktionen svetsas takmembranen ihop. Svetsfogen är fyra till fem centimeter stor, vilket innebär att överlappningen av takmembranen beror på tätningsfogens bredd, spänningsplåtens mått och avståndet från spänningsplåtarnas kant till takmembranet.
Krav på korrosionsskydd med hänsyn till miljö och material
För att uppfylla respektive krav på korrosionsskydd i ett byggprojekt måste den förväntade graden av exponering för korrosion för en byggnad eller en enskild komponent ses över i förväg. Till exempel är exponeringen för korrosion mycket högre i miljöer med havsvatten eller i den kloridhaltiga miljön i simbassänger än i andra områden. Dessutom är det särskilt viktigt att överväga korrosionsbeständigheten hos de olika materialen. Lämplig infästning kan inte väljas förrän dessa är kända. Det är här de så kallade korrosivitets kategorierna och korrosionsbeständighetsklasserna kommer in.
Miljöbedömning – Korrosivitets kategorier (DIN EN ISO 12944-2)
En av de viktigaste standarderna för att bedöma miljöförhållanden under korrosiva aspekter är DIN EN ISO 12944-2. Standarden delar in miljöförhållandena i sex olika korrosivitetskategorier. Dessa varierar mellan låga krav på inomhusytan till mycket höga krav på ute ytan. En översikt över dessa korrosionsklasser och exempel på miljöer ges i tabellen nedan.
Vår korrosivitetsguide
Har du frågor gällande låglutande tak eller behöver hjälp med vindlastberäkningar?
Kontakta Marcus Schörling, mschorling@ejot.com, 070-381 22 00.
